Nu för tiden blir det inte så ofta, men få saker kan få mig att koppla av så bra som att hänge mig åt en bra berättelse. Och vår tids format med följetonger på Netflix och andra playtjänster passar mig utmärkt. Som den introspektiva idémänniskan jag är behöver jag ofta någon form av visuell och konkret inramning för att bli riktigt uppslukad.

De senaste försöken har dock – med få undantag – varit stora besvikelser. Och den gemensamma anledningen har varit bristande trovärdighet. Kanske ställer jag för höga krav. Kanske är det manusförfattaren i mig. Jag som alltid kontrollerat och varit noggrann med fakta. Men för mig spricker allt när trovärdigheten brister, och det går inte att fortsätta titta.

Åreakuten är mitt första exempel. Det är en produktion som förvisso brister på alla tänkbara sätt. Det är ett drama utan drama där dialogen är lika platt som idén och där manuset borde användas som ett dåligt exempel för alla som vill ge sig på att skriva för att engagera och beröra. Men värst är ändå trovärdigheten, inte minst i de många och långdragna vård- och räddningsscenerna. Det där som ska bidra till lite spänning faller direkt när upphovsmännen uppenbart inte verkar ha en aning om hur det fungerar i verkligheten. Det är irriterade som minst, på gränsen till farligt som värst. Har man verkligen inte råd att i en mångmiljonproduktion rådfråga en riktig läkare eller ens närmaste undersköterska?

Av Young Wallander klarade jag bara av det första avsnittet, och det med stor vånda. Här har vi Adam Pålsson som spelar den unge (pånyttfödde?) Wallander i vad som ska föreställa nutida Malmö. Adam Pålsson är en ljusglimt i detta annars fullständiga mörker. Förmodligen är detta inte tänkt för en svensk publik, för det blir helt bisarrt med svenska poliser som pratar engelska och miljöer som inte känns svenska någonstans. Det är nämligen inte inspelat i Malmö, utan i Litauen. Bilplåtar och skyltar är svenska, men allt annat lyser av Östeuropa. Tapeter, inredning, miljöer. Varför, kan man undra. Framställningen av Rosengård är dessutom lika verklighetstrogen som ett nyhetsinslag i Fox News. Alla unga killar är gangsters. Nej, kom tillbaka med en ung och dåtida Wallander i 70-talets Malmö där det går att känna igen åtminstone något av Mankells karaktär. Adam Pålsson får gärna spela honom. Då ska jag titta.

Det tredje exemplet är den nya Netflix-serien Away. De första människorna ska sätta sin fot på Mars. Vi får följa en brokig besättning när de ska försöka samsas och med ovissa framtidsutsikter hantera våndan över att lämna sina nära och kära på jorden. Det är inte en så tokig idé. Det är snyggt och påkostat, och i stunder ganska välspelat om än översentimentalt. Men så blir det så obegripligt dumt. Långt in i historien och efter flera månaders resa mot Mars bygger berättelsen fortfarande i stora delar på att besättningen kan hålla kontakten med jorden. I realtid, med video i full HD! I verkligheten är det en fördröjning på 1,3 sekunder redan till månen. En bra bit på väg mot Mars handlar det om minuter. Ändå springer de runt med sina iPhones och "fejstajmar" om vardagsproblem. Till slut frös dock deras videolänkar. Då stängde även jag av.

Nu handlar det förvisso om underhållning, och visst får man tänja på gränser här och där. Men i samtliga tre fall brister trovärdigheten i hela grundberättelsen. Det putsas med ljussättning och dekor, men allt faller i de mest centrala delarna. Det är bara dumt. Och det får mig att fundera: Är det slut på fantasi? Underskattar man tittarnas intellekt, eller är det fel på upphovsmännens dito? Jag vet inte.

Nu finns det, som tur är, även bra saker att titta på. Partisan, till exempel. Visst finns det trovärdighetsproblem även i denna serie, men inte i centrala delar, och bara på ett sätt som är förenligt berättelsen.